Historien om den här skivan...

...började någonstans runt 2010 om jag inte minns fel. Min goda vän Göran Wassby sponsrade mig ekonomiskt för att kunna starta upp projektet. Tyvärr gick han bort för några år sedan och fick aldrig uppleva det färdiga resultatet, men jag är fortsatt djupt tacksam över hans engagemang i min musik. Med hjälp av den eminenta Lars Paulström och många fantastiska musiker växte skivan fram. Först ganska fort, sedan väldigt långsamt. Det var jag som var långsammast av alla. Jag vet inte riktigt varför. Med det var då och nu är nu och skivan är på gång. Det får jag tacka Maräng records för då det var de som drog min tumme ur ändalykten i våras.

Mycket har förändrats under de senaste tio åren, men jag är fortfarande mycket nöjd med resultatet. Då jag inte är en så himlens aktiv låtskrivare blir sångerna på skivan någon form av tidsdokument. Den äldsta skrev jag när jag som 20-åring satt i mitt lilla rum i ett kollektiv och hatade Kent (bandet, alltså). Den yngsta skrev jag när jag som 32-årig fick tre dagar på mig att åka till Uppsala för studier. Vad jag tyckte om det kan man höra på skivan. Magnus Johanssons sånger var de som fick mig att börja plinka gitarr vid 15 år ålder, varför det blev en självklarhet att försöka få med honom på ett hörn. Vad jag tyckte om det första mötet vågar jag inte skriva något om för det skulle få mig att framstå som något jag... inte vill framstå som.

Jag är uppspelt och glad över att det här blir av. Och så ska det bli skönt att framöver bli hälsad på med ett ”hej” och inte ”när kommer skivan ut?”. Tack alla som har gjort detta möjligt, ni är bäst i hela världen!

Åsa Bällsten